Vem är det egentligen synd om?

09-11-20 05:00

Per Venbakken, vd, Pegasus

Vart är vi på väg med vårt rättssamhälle?
Ja, det kan man undra. Efter 35 år i säkerhetsbranschen kan jag inte låta bli att fundera över vad som egentligen hänt i Sverige.

Man kommer på en oärlig anställd med fingrarna i syltburken. Personen berättar i medarbetarsamtal om hur hon systematiskt tagit 500 kronor på jobbet varje dag de senaste två åren. Hon skriver under ett erkännande. Mötet avslutas.
En vecka senare drar hon tillbaka erkännandet. Hon säger att hon blivit övertalad att skriva under. Saken polisanmäls. Det finns grundlig dokumentation om hur hon gått till väga. Inte minst finns det på film hur hon manipulerar kassan, så att det inte ska märkas att pengarna saknas. Ett vattentätt ärende som kommer upp i tingsrätten. Där frikänns hon med motivationen: ”Stackars dig! Du har väl lidit nog eftersom du förlorat ditt jobb till följd av stölderna och dessutom har alkoholproblem!”
Hur är detta möjligt? Är det inte mera synd om butiksägaren som hade små marginaler från början, och övriga anställda som jobbar så hårt de kan för en lönsam butik.
Och hur ser vi på snatteri? Får det någon konsekvens att snatta i dag? Varför skiljer vi på snatteri och stöld?
Att ta något från någon annan är i alla fall för mig stöld. Har det blivit lika ”moraliskt okej” att snatta som att köra för fort med bilen?
Man säger att handeln ska ta ansvar. Men hur ska det gå till när rättssamhället är så fegt? Är det någon idé att anmäla en snattare som tagit varor för 75 kronor, när det kostar mig 4 000-6 000 kronor att driva saken till rättegång.
Jag hävdar att det är lönsamt att vara rånare i Sverige i dag. Mig veterligen har inget annat land så låga straff för rån. Ett rån kan ge miljoner kronor. Det är en rätt bra årsinkomst, när man vet att man kommer undan med ett till två år som frihetsberövad. Då är det knappast lönsamt att vara en hederlig medborgare som jobbar och sliter hela livet för att lägga undan lite pengar till pensionen.
Och hur ser vi på misshandel och mord? Är verkligen ett människoliv inte mera värt än ett till två års behandling? Det verkar inte så? Vilka signaler ger samhället? Vem är det egentligen synd om, brottsoffret och dess anhöriga eller förövaren?
Finns det något annat land i världen som accepterar detta på samma sätt som Sverige? Jag har arbetat med ovanstående frågor i mer än 40 länder. Våra grannländer Norge, Danmark, Lettland och Finland har en helt annan syn på brottslig verksamhet.
Kära justitieminister. Lyssna till vanligt folk och använd sunt förnuft, så förstår du och dina kollegor att något måste göras. Det är dags att bestämma sig för vem det är synd om.

Per Venbakken
vd, Pegasus